Vilken är din katalysator?

p1050648

Jag är helt övertygad om att alla har en tryckknapp. Olika för olika personer – de där olikheterna som är härliga och kreativiteten flödar ut även till andra. Det räcker att vara nära.
En tanke, en tavla, en sång, ett ord – allt kan hända!

Tryckknappen. Katalysatorn.

Min egen tryckknapp triggas ofta igång när jag ser fotografier av Grekland. Automatiskt känner jag dofter, ser olika blå nyanser framför mig och börjar smånynna på Antonis Remos. Fotot här har jag tagit på Kreta för några år sedan.
Det är något speciellt med de platser jag besökt själv. Som om färgerna vore vackrare, dofterna starkare och solen större.

Givetvis kommer jag att hålla skrivkurs i utlandet. Gärna på platser jag besökt.
Oavsett var du befinner dig just nu – vilken är din katalysator?
Jag vet att du har en sådan.

© May-Louise Andersson

Annonser

Synliga spår. #blogg100

Bild

Ljusblå himmel, blått hav, grönska eller heta sandstränder kanske? Vad tycker du om mest? Regniga dagar? Eller dagar med vind som får ditt ansikte att vakna till liv med besked?
Eller vill du gå i en skog med barrträd? Kanske lövträd med rasslet i löven kan kännas lugnande.

Vem är du?

Själv tycker jag om en himmel där det händer någonting.
Fotot du ser är ett bevis. Jag var uppe och sprang där igår. I skyn. Du ser den vita slingan efter mig! Viktlös och med en milslång överblick över allt och alla. Främst mig själv.

Om jag plötsligt blivit smått galen eftersom detta inlägg verkar lite flummigt?

Svar: JA!

Galen av energiberikande människor. Igår mötte jag en hel HOP!

Leta efter den typen av människor – känn dig för. Att hitta dem känns som en skatt.

Den där skatten du bär med dig – den ska absolut inte grävas ner. Skatter är till för att främjas.

 

Foto: May-Louise Andersson

Färgmarkör. #blogg100

Bild

Färgmarkör

Du väljer hur du vill se på saker och ting. Din omgivning med de människor du har där, miljön och alla ljud. Eller är du så lycklig att det är helt tyst?
Tystnaden är svår att finna för många. Jag minns en dag för många år sedan när jag befann mig i närheten av Kebnekajse. Inte en turist i närheten och denna stillhet. Och tystnad.

Jag tänker ofta på de där timmarna. De kändes värdefulla och blev det också. Ett bestående minne.

Är det illa när vi inte ha tystnad nära oss? Och hur tyst måste det vara?

Huvudsaken för mig numera är att jag inser när det är läge att söka tystnad. Jag vet var jag ska hitta den. Har du någon sådan plats? Berätta gärna.

Molnen för mig på fotot påminner om tystnad. Ulliga, mjuka och välkomnande.
Vitt och blått känns som en tydlig färgmarkör på hur jag vill känna mig.
Jag tycker ljusblå himmel är fint, men lite för trist för mig. 🙂

Foto: May-Louise Andersson

Bokrecension ”Benny Zeligs underbara resa med Döden” Simon Kudrischoff

Recensent:  Skrivpedagog May-Louise Andersson

Författare:    Simon Kudrischoff
Titel:             Benny Zeligs underbara resa med Döden
Förlag:          Pocketförlaget samt IDUS förlag

Pocketförlaget 
IDUS Förlag
AdLibris
Benny Zelig är mannen som arbetar för ”Let it snow” och tjänar kovan på sin del av kokainförsäljning. Italienska maffian är huvudmän, men Benny klagar inte – han har det bra i sin lyxigt inredda lägenhet. Fram tills den dagen då han läser om sin egen död i morgontidningen. Därefter är livet sig inte likt – varken för honom eller Livet.

Livet och Döden, detta strävsamma par som bor tillsammans i en Stockholmsförort. Döden arbetar nattetid och den lägre ställde ängeln Kerubus tar hand om dagsskiftet. Människor och djur ska dö för att inte överbefolka jorden och emellanåt är det stressiga skift.
Livet är hemma och sköter alla ödens planering och bokföring. Allas levnadsbana finns i hennes onekligen stökiga arbetsrum och här får jag som läsare verkligen ångest och hoppas de har många brandsläckare.

Benny Zelig borde ha dött, men något går fel i Livets planering och när hon i sin frustration slänger ut Döden, flyttar denne in till Benny. Och sedan är cirkusen igång.

Den resa Benny och Döden företar sig är svindlande  – flykt ifrån Livet och jakten på Bennys mamma. Simon Kudrischoff har onekligen en storartad fantasi och ett driv i sitt skrivande. Jultomten dyker upp, Gud fader själv, Hin Håle och diverse andra storheter. Ingen skonas ifrån författarens penna – det slår mig att Gud har värre vokabulär än karaktären från underjorden, ett annorlunda, medvetet val (eller?). Jultomten är inte den jovialiske person jag känner igen heller. Det här är ingen bok för barn som vill behålla sin tro på en tomte vi minns!

Många kända personer finns i boken (ofta döda) och ingen miljö är främmande för Kudrischoff fantasi i beskrivningen i boken. Miljöbeskrivningarna känns äkta – även om motsatsen är svår att bevisa då det handlar om både himmel och helvete samt människors inre.

Den kvinna som Bennys fastnar för är kanske inte den lämpligaste eftersom hon är gift med Rocko, mannen som svurit på att döda Benny en gång för alla.

Simon Kudrischoff debuterade med boken Huset på Arlozorovgatan. Detta är hans andra bok. Temat är underhållande och bitvis når författaren fram, men oftast blir det tvärtom. En översyn i boken med kraftiga strykningar, hade lyft fram det komiska. Nu tenderar det att bli en ”grabbig” bok (utan att generalisera) – och finns det tillräckligt med killar som läser? Blodet sprutar och även om ingenting är heligt, blir det kraftigt överslag. Karaktärerna känns plastiga och min läsupplevelse känns som ett datoriserat spel.

Det som höjer boken är att den är filosofisk emellanåt. Bland annat skildras ett dödsfall ömt och jag anser det är detta Kudrischoff ska satsa på. Låta läsaren komma karaktären in på skinnet i utsatta situationer – utan baktanken att det ska vara skruvat och roligt. Att hålla ett högt tempo i en pocket, tätskriven på över 400 sidor, är inte lätt. Här lyckas författaren med bravur.
Ändå anser jag att boken hade mått bra av att komma ut i två delar om författaren inte kunde tänka sig stryka många avsnitt – det sistnämnda hade jag föredragit.

Tanken med att låta Bennys barndom åskådliggöras i många avsnitt är god.Tyvärr blir det alltför många och ibland känns det som utfyllnad eftersom de inte tillför handlingen något.

Historians vingslag skymtar fram och jag är helt övertygad om att denne författare kan förädla sitt skrivande. Rent språkligt är det ett flyt i texten med förvisso en del småfel men det märks att det inte är någon nybörjade bakom tangenterna.