Etikettarkiv: deckare

Bokrecension ”Klara, färdiga, dö!” av Lars Forsberg

Titel: Klara, färdiga, dö!
Författare: Lars Forsberg
Recensent: Skrivpedagog May-Louise Andersson
Förlag:
Forum (Hemsida)

AdLibris
CDON
Bokus

Kan en författare lyckas med sin uppföljare till debutboken?
Med den frågan inom mig, öppnade jag bok nummer två om Torsten.
Redan inledningsvis får Torsten, även kallad T-Rex, ordet. Han ger sin beskrivning av alla aktörerna jag kommer att få stifta bekantskap med under de kommande drygt 350 sidorna. Vissa nya, andra lärde jag känna redan i första boken ”Rör inte mitt mord!”

Det mest utmärkande för T-Rex är hans stora tillit till sig själv. Oavsett situation, ser han storheten hos sig själv och märker att alla i omgivningen antingen är naiva, klumpiga, korttänkta eller helt enkelt helt dumma i skallen! Hade allt skötts efter Torstens kraftfulla hjärna, vore inga utredningar långrandiga. En misstänkt, säkert även skäligen sådan och då snabbt tid för rättegång och fängelse. Lätt som en plätt! En rejäl karl den här Torsten, med många år inom polisen.

Historien denna gång rör sig om ett rån mot en guldsmedsbutik, ett mord och ett par försvinnanden. Johannes, vapendragaren jag mötte i förra boken, har även fått kärleksproblem. Torsten delar gärna med sig av sina goda råd – han har erfarenhet som nu bor med Ulla nummer två. Nummer ett lämnade honom för den förträfflige Sune. Han som kan bygga en fin altan. Sune vars like Torsten vill härma och givetvis bli en väsentligt bättre upplaga. Med en ännu större altan. Utan ansträngning. Därmed lovar Torsten mycket – till sin nuvarande sambo och tyvärr även till andra. Vita lögner underlättar hans liv. I första skedet – i andra inser han ibland att det vore enklare att hålla sig till sanningen. Den insikten är alltid kortlivad.

Torsten lever sig in i sitt arbete och jag med honom. Jag känner hans vånda över omstruktureringen inom polisen. Hans ego får smällar i ett. Inget knäcker Torsten. Han håller sig uppe med drömmar om TRPD (läs i boken och förstå mer), sin stora förmåga att göra sig bra i all media och genom ett stort hjärta. Längst in under all det pompösa (en del säger dryga, andra lata) skalet, finns hans sårbarhet. Sonen som han inte står nära, men gärna vill. Ulla som han älskar men inte riktigt vet hur han ska hantera. Och hans stora rädsla: att bli ensam.

Böckerna, bägge, är klart läsvärda. Denna andra bok av Lars Forsberg, fd. copywriter bland andra yrken, som nu arbetar som polis, håller en hög klass. Att få mig som läsare att skratta högt genom de oerhört skickliga gestaltningarna, visar på en insikt om hur en läsare reagerar.

Forsberg når fram med bravur!

Torsten sätter spår. Karaktären tar plats i boken, även viktmässigt (berätta inte detta för Torsten, då han är känslig) och ändå lär jag känna alla de andra. Poliserna, Greven som i denna bok börjar arbeta för Torsten (från bänken där han oftast ligger), buset, vittnen – cheferna.

I nuläget har böckerna om Torsten kommit varje år. En god vana som jag onekligen inte vill bryta. Något Torsten säkert håller med om och jag hoppas att Lars Forsberg inser detta.

Välkommen in i Torstens värld – en humordeckare med mycket skratt mellan sidorna!
Observera att inget går över i plattityder eller i överdrivna situationer.
Den som gillar böcker med ett stort driv i pennan, bör läsa Lars Forsberg. Välskrivna böcker och noggrann korrektur. Tack för det!

Torsten hälsar förresten att har du gott kaffe, en av hans små laster, kommer han gärna på besök hem till dig.

Läs mer om författaren: www.larsforsberg.se
Där beskrivs hur första mötet mellan huvudkaraktären och författaren gick till.

Klara, färdiga, dö!</p><br />
<p><br /><br />
Lars Forsberg

Bokrecension ”Populisten” av Thomas Bodström

Bokrecension av ”Populisten” av Thomas Bodström
Recensent: Skrivpedagog May-Louise Andersson

Titel:               Populisten
Författare:     Thomas Bodström
Förlag:            Norstedts

AdLibris  Bokus   CDON       

Polisvåld, rävspel i maktens korridorer, behandlingshem, skilsmässobarn, terrorangrepp och mycket mer. Handlingen i Thomas Bodströms senaste, och enligt honom, sista bok i serien om Mattias, Susanne och Gerd, lämnar ingen oberörd. Med sin insiderinformation möter mig miljöerna i stadshuset likt en öppen bok. Arbetsbelastningen där mängder av möten och tid går åt till att upprätthålla skenet utåt. I ett samhälle där avlyssning av telefoner, sms, datorer är vanligt förekommande och inte enbart något som myndigheter utövar.

Linus är ledande skribent på nättidningen First och han håller övriga media i strypkoppel. De gånger han inte har hållbara tips, planterar han dem själv och sprider därefter falska rykten. Uppgifter som säljs dyrt till övriga tidningar. Linus håller till i en lokal med falskt företagsnamn. De pengar han tjänar, anser han inte ska tillfalla staten genom någon skatteinbetalning. Linus känns äkta. En man utan hänsyn med egna mål i livet. Där det ska ingå en god ekonomi.

Mattias, advokat.45 år. Bokens huvudperson. Jag följer hans arbete på rättegångar, hans relation med biträdande justitieministern Susanne samt hans förtvivlade försök att hålla jämna steg med äldsta dottern, Rebecka 14 år. Hur gör man för att få både respekt och ändå kunna förbli kompis med sitt barn? Mattias försöker, men är enligt min åsikt, mycket tam. En advokat som rusar på för snabbt när det gäller privata ärenden som har med dottern att göra. Utan urskiljning eller eftertanke.
Vilken advokat vet förresten inte vad en trojansk häst är idag?
Mattias stämmer ”möte” med sin dotter. Kanske ett typisk advokatuttryck, men verkar lite långsökt i en vanlig föräldersituation.

I sin iver att berätta allt annat i boken – där det händer ofantligt mycket, verkar författaren ha lite bråttom emellanåt. En bra historia måste även byggas upp av trovärdiga karaktärer och här brister det från och till. Rebecka känns äkta, samt många av dialogerna. Även polisporträtten blir levande. Däremot känns inte Mattias helt trovärdig och vältecknad.
En ordentlig genomgång av boken, hade vunnit på att vissa stycken strukits ner rejält enligt min åsikt, bl.a rättegången mot Edvard, prästen som står åtalad för misshandel. Linus behövs i boken, men får även han mycket stor plats. Berättelsen tappar tempo.

Mattias får också ett advokatärende där han anförtror sig åt klienten, som råkar vara polis. Bodström hoppas jag inte är förlaga till advokatkaraktären!

Poliserna Fredrik och Leif ställs inför ett dilemma efter gripandet av pundaren Micko. Vad var det han ville berätta för dem innan han dog på tunnelbanespåret? Och hur lojal ska en person vara mot en kollega, oavsett om det är i polisyrket eller något annat yrke? Nyttiga frågor att ställa.

Gerd Lundin, justitieminister, fel person på fel yrkesplats. Hon har sufflös i Susanne och därmed suddas de värsta tabbarna ut. En kvinna som manövreras helt omedvetet av omgivningen. Med en sakteliga klarsyn som leder henne mot ett nytt mål. Inte likt det Linus har, men dock med bestämda steg.

Spåren leder i olika riktningar och spänningen vidhålls. TIllfällen och slumpen styr och det är alltför många händelser för att jag ska ryckas med av boken. Ordet lagom hade varit en bra riktlinje. Däremot en eloge till Bodström som lyckas sy ihop hela storyn.

Plus i kanten för den roande beskrivningen om dilemmat med att sätta upp buggningsutrustning!

Bodström har mycket att berätta och en bred bas att stå på. Däremot hade jag önskat en gnutta romantik då här ändå berättas om olika relationer. Kanske i den bok som kommer nästa vår? Ämne okänt, men jag håller tummarna för att det ska bli något med lite romantik i alla fall. Har man som Bodström många barn själv, borde han kunna skriva om detta ämne. 🙂
Tilläggas ska att jag inte läst de andra böckerna i serien – där flödade kanske romantiken?

Betyg: 3+

Läs även om författarmötet med Thomas Bodström:
https://skrivpedagog.wordpress.com/2013/12/04/thomas-bodstrom-en-kvall-med-populisten/