Min krönika

Gårdagens införda krönika (www.cityskane.se i nummer 2013-12-27, sidan 4) kommer även här då vissa hört av sig och inte kunnat öppna den:

Vågar du leva fullt ut?

Varje gång jag möter Kristian Gidlunds blick, får jag tårar i ögonen. Jag tänker på utställningen jag var på här i Malmö. Hans vän Emmas foton och den ömsinta skildringen där hon pusslat ihop hans texter med precis rätt fotografi. Den där utställningen som jag såg inte många dagar efter att Kristian lämnat jorden. Borta? Nej, han försvinner inte.

Människor sätter avtryck. Och jag funderar på varför jag så starkt fastnade för just Kristian? Var det den stora mediala uppmärksamheten han fick och som jag drogs med i kanske? Var det för hans nära anknytning till sina vänner i Mando Diao som jag genom Frödingtolkningen gjorde en förnyad bekantskap med – dessförinnan var det genom mitt barns musiksmak, jag lyssnat på dem. Var det där?

Nej, det var för hans ord. Hans texter och ödmjukhet. En frustration över livet som försvann under hans fötter, bokstavligt och synligt. Kroppen som inte orkade bära upp honom utan orden var de som var hans styrka. De han sände ut till mig och många fler. Genom sin blogg och sitt sommarprat i radion. Hans dialekt, men framför allt därför att han var den han var.

En konstnär och sanningssökare. En som inte satt tyst utan hävde sig uppåt för att höras på olika sätt. Han hade förmågan. När människor vet att de ska dö (detta hemska, slutgiltiga ord), reagerar de olika. Kristian skrev och förmedlade. En känsla och en ödmjukhet (samt stark ilska) över vad som skedde med hans kropp. Det var i kroppen cancern satt och hans blogg ”I kroppen min” kunde inte haft ett bättre namn. I Kristians huvud skedde ingen försämring. Han skrev av sig frustration, glädje, ilska, ödmjukhet, sorg och alla de andra känslorna som pockade på

Det var då jag förstod…åter igen blev allt påtagligt. Min inre känsla av att vi måste våga mera för att få något i retur –  likt en bumerang i livet.
Här är jag, kvar i livet – det Kristian lämnade den 17:e september 2013. Hans råd var att inte fästa sig vid ekonomi, småsaker, smågräl – och liknande triviala saker, utan att leva. Fullt ut!
Därför går jag ut på gatorna i Malmö, ler åt okända, ger komplimanger till det jag tycker är fint. När gav du en komplimang senast till en okänd?

Tack Kristian för allt du gav – dina ord lever kvar. För alltid.

/May-Louise @maylouisesweden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s