Bokrecension ”Livet har sitt pris” av Jan-Eric Boo

Titel:             Livet har sitt pris
Författare:    Jan-Eric Boo
Förlag:          Recito Förlag AB

Bokus AdLibris CDON

En polisroman. Författaren är en pensionerad kriminalinspektör. En intressant början redan här.

Michael, 62. En tungsint polis som funderar över sitt liv, både det som har varit och det som återstår. Tunga minnen från Balkanländerna har präglat honom och gjort honom sårbar. Ett äktenskap som inte är vad det har varit, ett arbete där hård budget skär ner på både kostnader och arbetsglädje samt en dålig relation med sonen.

Han söker gärna i sin närhet efter svaren som flyr. Kollegan Mirka, kvinnan som ser vem han är. Har hon något att tillföra?

Frågorna är många och boken är finstämd, samtidigt som den har en rå klang. Ämnet är tungt. Unga människor som är utsatta, skenavrättningar, fångenskap, krig, och en poliskår mitt i allt, som drar sitt lass.

Karaktären Michael kommer mig som läsare närmast genom sina tankar och handlingar. Mirka är i utkanten, frun likaså och mängder av kollegor. Bäst fungerar de kapitel som är skrivna i dagboksform – här släpper författaren på det stundtals stela språket, där det lätt blir alltför ingående förklaringar. Kanske en kvarleva efter många polisrapporter. Något som borde ses över till nästa bok. Böckerna har ett budskap, det behöver bli tydligare. Nästa manus är under framställande och det kan lätt styras in i andra (läs tydligare) uttrycksformer.

Miljöerna visar på en stor lokalkännedom – oavsett om det är i en liten stuga vid havet, Malmö, Balkanländerna eller en polislokal. Ljusskydda lokaler inte att förglömma.

Här är en debutant med en stor historia. Den som är intresserad av arbetet bakom kulisserna inom polisväsendet, finner många förklaringar. Själv blir jag lite tveksam över romanen i stort; är det en roman eller ska den också uppfattas som en del i debatterna om hur polisens arbete styrs upp? Ibland svävar författarrösten ut i lite egna värderingar.

Stråk av romantik skymtar även fram, dock utan att ta fart. Trevande dialog och emellanåt lite krystad. Det är inte en viktig del i boken och kanske är detta anledningen till att det inte känns mera äkta? Jan-Eric Boo har en stor kappsäck med berättelser inom sig och behöver inte tvinga fram någon romans.

Boken är ingen bladvändare – ändå är det något som driver mig framåt som läsare. Hur ska det gå för tjejerna i boken? Kan författaren belysa problematiken med de villkor de här bakbundna flickorna kommer ifrån? Fungerar vårt sociala system i Sverige när det gäller unga människor?

Boken har inga svar, men ställer nyttiga frågor. Hur har vårt samhälle blivit? Ska budget styra eller ska vi istället se på helheten och försöka rädda allt flera?

Jan-Eric Boo har, vilket jag nämnt tidigare, en gedigen erfarenhet inom kriminalvården, in- och utrikes. Just denna bok är kanske inte den bästa i genren, men då det kommer flera böcker i serien om Michael och Mirka, ser jag fram emot fortsättningen. En översyn av språket och de ingående förklaringarna, kommer att föra dessa två poliser framåt. Med många flera frågor att synliggöra och även ännu nöjdare läsare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s